”Reportagen byggde på gedigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel."
- Jan Gradvall, ur artikeln "New Journalism blir aldrig ensam".
New Journalism är för mig ganska intressant. Jag har genom mina år läst ganska många böcker som är just New Journalism. Man får väldigt mycket kunskap, samtidigt som böckerna har den där intressanta och spännande konflikten. År 1973 sammanställde Tom Wolfe en bok som beskrev det nya begreppet. Där får man lära känna Phil Spector, som var en skivproducent. Man var med honom, fick veta vad han kände och hur han tänkte. Jan Gradvall skrev i en artikel:
Hur kunde Wolfe, som inte var med på planet, veta vad Phil Spector tänkte och kände vid just det tillfället? Svaret är genom att fråga ut honom som envis skjutjärnsjournalist, med ett smatterband av följdfrågor, men att i stället för att publicera intervjusvaren på traditionellt återberätta scenen med samma teknik som en romanförfattare.
Och det är just det som är New Journalism. Det förklarar precis på pricken vad det handlar om. I Sverige har vi några författare som specialiserar sig på New Journalism, bland annat Jan Guillou och Barbro Alving.
Marc Weingarten skrev i sin bok, "The gang that wouldn´t write straight", att "man får det bästa av två världar" när man pratar om New Journalism. "The art of Fact". Skillnaden mellan "vanliga" reportage och New Jounarlism är helt enkelt språket. Weingarten förklarar även att man som journalist kan hamna i en fälla, vilket ofta händer i Sverige, bland annat på Aftonbladet och Expressen. "The art of lies", vilket praktiskt taget är omvänd New Journalism. Weingarten förklarar den nya, svenska journalistiken med orden "fiction that reads like journalism". Då får man helt enkelt det sämsta av två världar.
Flickan och Skulden
När jag gick mitt andra år på gymnasiet ingick jag i en grupp som var med i en filmsatsning för tjejer. Vårt uppdrag var att göra en dokumentärfilm. Vi valde att göra en film om våldtäkter där vi utgick från stödorganisationen Tjejzonen och boken "Flickan och skulden", skriven av Katarina Wennstam. Då läste jag bara stycken av boken. När jag såg att den fanns på listan med böcker vi kunde läsa till just detta blogginlägg blickade jag tillbaka på vår dokumentärfilm. Varför läste jag aldrig hela boken? Jag kunde inte minnas varför, och därför tog jag tillfället i akt och gav mig in den 208 sidor långa boken om våldtäkter.
"Flickan och skulden" är en skildring av samhällets syn på våldtäkter. Den beskriver ett antal uppmärksammade gruppvåldtäktsmål. Bland annat innefattar boken frågor som varför det ska ha någon betydelse att flickan varit påverkad av alkohol, vilka kläder tjejen valt och varför killar ses som kungar efteråt. Dessutom tar författaren upp hur det ser ut efteråt. Hur mår tjejerna? Vad händer med deras psyke? Varför slutar domarna som de gör? Varför är inte straffen hårdare? Den berättar från grund och botten hur det är med våldtäkter i samhället vi lever i.
Katarina Wennstam, kriminalreporter på SVT, har tagit del utav dokument från rättegångar, intervjuat tjejer, advokater, domare och poliser för att sammanställa denna bok. Noggranna beskrivningar görs i from av miljöerna, känslor, lukter och syner, något som oftast används utav romanförfattare. Samtidigt är boken fullspäckad utav fakta. I det stora hela är boken som ett väldigt långt reportage. Det märks att Wennstam är engagerad och har tagit del av mycket material. Ibland är hon kanske lite för engagerad, eller hur man ska förklara det. Hennes känslor är mycket starka och det lyser igenom hela boken. I vissa fall hade det kanske gjort boken mindre trovärdig, men jag tycker faktiskt inte det. En anledning till det är att det som skrivs i boken känner man igen, framförallt det här om rykten. Just kapitlet "Killarna blir kungar, tjejen måste flytta" är ett perfekt exempel på det. En annan anledning till att boken är trovärdig, för mig, är just på grund utav dokumentärfilmen jag var med och gjorde för två år sen. Vi grävde ganska mycket, hade kontakt med ganska många organisationer som har pratat med just våldtäktsoffer. Vi fick fram från alla att det stämmer. Samhället har en grymt grov syn på våldtäkter. Dessutom har Wennstam gjort en lång källförteckning i slutet av boken, vilket ger oss ett positivt intryck av det är sanning
Det märks att författaren lagt ner möda och tid på att göra händelserna verkliga utifrån den fakta och allt material hon har samlat in. Den är inte helt och hållet berättad med tekniken som vi hittar i romaner, men stora delar är det. Som jag berättade tidigare, boken är som ett enda långt reportage, där vi lär känna tjejerna och deras innersta hemligheter och känslor samtidigt som vi överöses med fakta om hur vårt rättssystem ser ut, med mera.
Gränser och skyldigheter
Men vart sätter man gränsen då? Hur mycket får man lov att berätta, vad får man ändra på och vart sätts gränserna? Jag tycker att man får lov att ändra på saker, OM det inte förstör hela sanningen och om det hjälper läsaren att förstå. Som ett exempel ger jag er något jag läst i boken "Att skriva reportage", skriven av Stig Hansén och Clas Thor. Där intervjuade de Anna-Maria Hagerfors, författare till reportageserien "Livet på Koppargatan". Vid något tillfälle skrev hon ”Så snart söndagsmässan är över rusar familjen Dymek och grannarna på koppargatan till stadion...” Egentligen bor inte denna familj grannar med grannarna, utan en bit bort. Dessutom rusade de aldrig till stadion heller, utan det hände söndagen därpå. Anna-Maria Hagerfors förklarar att hon gjort såhär för att "hålla ihop det för läsaren". Jag tycker att sådant är helt okej, men det är aldrig okej att ändra på sanningen endast för att förstärka en berättelse eller en historia. "Let´s spice this up" är en alldeles för dålig anledning till att skriva osanningar i sådana böcker.
För några år sen pågick det en ganska hätsk debatt om Liza Marklunds bok "Gömda: en sann historia". Det var det där sista i titeln, en sann historia, som gjorde att det hela fick så mycket uppmärksamhet. Personligen tror jag att det inte hade fått lika mycket uppmärksamhet om Marklund hade valt att skriva "baserat på en sanna historia" istället. Om det står "en sann historia" tycker jag att den ska vara sann, punkt slut. När man senare gjorde undersökningar visade sig att mycket av det i boken visade sig att vara lögn. Senare kunde man läsa ett inlägg, gjort av Liza Marklund själv, på nyhetssajten Newsmill. Där skriver hon:
"I förord, intervjuer, seminarier och föreläsningar har jag emellertid alltid gjort det helt klart att uppgifter kring huvudpersonernas bakgrunder är förändrade med syftet att skydda deras identiteter. Detta har jag lovat kvinnan jag kallar för Maria Eriksson, vilket innebär att Tryckfrihetsordningens tredje kapitel, Om rätt till anonymitet, gäller." ... "Detta är alltså skälet till varför jag inte kan svara på frågor om vad jag har förändrat i böckerna, och vad som är verklighet".
För mig är detta ett ganska stort problem. Det gör att vi tappar ett förtroende för Liza Marklund som författare, eftersom vi inte kan få veta vad det är som är sant eller inte. Jag respekterar att hon inte får utge sekretessbelagd information, men samtidigt tycker jag det är så otroligt korkat av henne att skriva "en sann historia". De där orden har en stor betydelse för oss människor.
Ann-Marie Skarp, förlagschef på Piratförlaget som gett ut boken, förklarar att hon alltid sett boken som en roman, och för henne är därför sanningshalten ointressant. Samtidigt som det är tusentals människor där ute som blivit förbannade över boken, finns det andra som ser annorlunda på saken. Vi är olika som människor, och för vissa är det budskapet som är det viktiga med boken, inte sanningshalten.
Jag sa ju aldrig nej
När jag hade läst en bit in på boken kom jag på varför jag aldrig ville läsa klart den. Den var helt enkelt för skrämmande. Det var jobbigt att läsa då jag överöstes av många känslor. Jag satt många gånger med tårfyllda ögon, gåshud på armarna och ett obehag i magen. På baksidan av boken läser man "man önskar att behovet av den här boken aldrig hade behövt uppstå".
Avslutningsvis vill jag ge er en länk till den dokumentärfilmen som jag var med och gjorde. Den går långt ifrån lika djupt som Katarina Wennstams bok gör, men det ger en i alla fall en liten inblick hur det ser ut idag. "Flickan och skulden" är ett skrämmande reportage och det blir uppenbart att synen på våldtäkter, offer och gärningsmän är något som vi alla måste vara med om att förändra.
http://www.youtube.com/watch?v=VF5hT8NIBk0
Intressant och lättöverskådligt inlägg! Jag läste också "Flickan och skulden" och reflekterade precis som du över relationen mellan journalistens engagemang och textens trovärdighet. Jag håller med om att de inte behöver stå i motsatsförhållande till varandra. Att Wennstam känner starkt för ämnet framgår i texten, men det minskar inte i mina ögon trovärdigheten - sannolikt för att hon hela tiden underbygger sitt resonemang med fakta, och kanske även för att jag som läsare blir lika förbannad.
SvaraRaderaOch så Liza Marklunds "Gömda"… Jag ser två problem med undertiteln "en sann historia" - dels att den utger sig för att vara sann (håller helt med i ditt resonemang där), och att det är EN historia. Om Marklund, likt Wennstam, skildrat ett samhällsproblem med utifrån flera olika fall hade historien fått en tyngd från flera håll, och att ändra enskilda detaljer hade fått mindre betydelse. Gränsen mellan fiktion/verklighet är svår när det gäller new journalism. När en bok har undertiteln "en sann historia", huvudpersonen ger intervjuer, den är klassad som "fackbok" men enligt författare/förläggare en roman - ja, då är det inte lätt som läsare att veta vad som är sant.
Vilken bok det verkar vara, "flickan och skulden", jag ska direkt klicka hem den efter att ha läst denna recension. Dessutom känns det som om detta, tragiskt nog, är ett aktuellt ämne.
SvaraRaderaIntressant att vi fastnade för samma beskrivning i "att skriva ett reportage". Jag tycker att detta är den enda gången det faktiskt är okej att frångå hela sanningen. När man vill "hålla ihop det för läsaren" med mindre detaljer. Ska man Annars frångå sanningen så ska det vara tydligt när det är fiktion, fakta eller tankar.
Vidare håller jag verkligen med dig om att det är att sätta sig själv i skiten genom att skriva "en sann historia". Skrattretande när förlagschefen säger att hon alltid sett det som en roman. I för sig står där även ordet: historia, men ändå. Utan denna undertext hade det varit lättare att acceptera denna bok.