BLOGG D: THE ELEMENTS OF JOURNALISM

Journalistiken växer jämnt och ständigt. Samtidigt som tekniken utvecklas, utvecklas även medierna. Människan har i all tid suktat efter information, och det ligger i vår natur. Vi vill ha koll och kontroll. Med hjälp av de moderna medierna är det lättare än någonsin att ta reda på saker och ting. Internet gör saker och ting möjligt för oss människor som inte var möjliga för 100 år sen.

"Technology is transforming citizens from passive consumers of news produced by professionals into active participants who can assemble their own journalism from disparate elements."
- Ur "The Elements of Journalism"

Många tycker att det är lite coolt att man kan vara sin egna journalist, genom att driva en egen blogg etc. Till viss del kan jag tycka det också. På ett sätt gör det mig till en journalist redan nu, med tanke på att jag driver denna blogg. Jag tycker inte att det är något fel på de moderna medierna, snarare tvärtom. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan dem, och jag är ganska säker på att många idag känner likadant som jag gör.

Samtidigt menar många äldre att "vi klarade oss förr, varför gör vi inte det idag?" Ofta kan jag känna en konkurrens mellan det moderna och det traditionella. Varför måste det ena utesluta det andra? Det är väl bara bra om man kan samarbeta, göra det starkare än någonsin? I "The Elements of Journalism" ställer Bill Kovach och Tom Rosenstiel frågan "What is journalism for?" Några sidor senare läser man "The primary purpose of journalism is to provide citizens with the information they need to be free and self-governing". Ja, journalistiken finns till framförallt för att bygga upp ett demokratiskt samhälle och medborgarskap.

Jag tror det hade varit svårt att bygga upp ett demokratiskt samhälle som enbart bygger på de traditionella medierna. Då hade vi blivit matade med information, utan att kunna kommentera det. Och om det dessutom inte varit objektivt, något som god journalistik idag ska vara, vad hade då hänt? Jag tycker det är bra att det idag finns en möjlighet att säga vad man tycker och tänker offentligt. Det bidrar till att journalistiken har kvar sitt huvudsakliga syfte, att upprätthålla det demokratiska samhället. Att man kan kommentera saker och skapa egna debatter och diskussioner utan att gå med i ett parti tycker jag är ett steg i rätt riktning.

Journalism's first obligation is to the truth.

Det finns självklart risker med de nya medierna också. Journalistik ska förmedla sanningen. Idag litar jag mer på att gammelmedierna är sanna än de moderna medierna, just för att man som "gammel-journalist" har vissa punkter att följa. Jag är skräckslagen för den dagen då det endast kommer att finnas moderna medier. Den moderna journalisten har ingen utbildning. Den moderna journalisten har ingen koll på de pressetiska reglerna, rättssäkerhet och integritetsskydd. Den moderna journalisten har inte läst "The Elements of Journalism". Den moderna journalisten förstår inte vilken stor och ansvarsfylld uppgift det är att vara journalist. Jag tror att många vill spä på sina berättelser och texter med sådant som egentligen inte har hänt, bara för att den ska få lite extra krydda och bli mer intressant för människorna som läser. Kändisskapet som de moderna medierna för med sig kommer att ta över det faktum att sanningen är det viktigaste. Om nu gammelmedierna försvinner, vill säga.

Journalistik som är sann tar lång tid. Det bygger på timmar av research, något som den moderna journalisten "inte har tid med". Den moderna journalisten är nästan alltid först med en nyhet. Ofta läser man på bloggar något en människa fått nys om. Men väldigt, väldigt ofta har den människan i fråga inte tagit reda på om det är sant eller inte. Kovach och Rosenstiel skriver i sin bok "Ironically, finding the truth in some ways takes more work then it did precisely because there is so much information available". Den goda journalistiken måste vara sann, annars är den inte god längre. Sann journalistik tar lång tid, och det är ett faktum som aldrig kommer att försvinna.

De traditionella medierna vinner inte på att vara först med en nyhet, utan istället kontrollera att det som förmedlas är sant och bygga upp förtroendet på det viset i samhället. Snabbheten står bloggar och social media för. Jag tycker det är en bra kombination. Genom den moderna journalisten får jag veta vad som händer här och nu, samtidigt som jag genom gammel-journalisten får en mer djupgående analys av det hela.

It must provide a forum for public criticism and compromise.

Som jag skrivit tidigare i mitt inlägg tycker jag att det är bra att det finns en möjlighet att sprida sin egna åsikt och sina egna tankar på nätet. Man måste "passa bollen vidare" i en demokrati.

Samtidigt så skrämmer det mig lite. Idag använder sig många gammel-journalister utav de moderna medierna för att ta reda på vad människorna i samhället tycker och på det viset skriva om sådant som intresserar dem. MEN det finns en stor bov i det hela. Näthatet. Idag kan man gömma sig bakom nästan vilket alias som helst och skriva exakt vad som helst, utan att det kan kopplas tillbaka till en själv. Visst, att kunna kommentera saker och ting som händer i de traditionella medierna är viktigt, men jag tycker det går överstyr när man kan gömma sig bakom ett alias och skriva precis vad som helst. Bara för att man har rätten till att göra det så är det inget man borde göra. "Har du inget snällt att säga så säg ingenting alls".

Därför tycker jag det är bra det Aftonbladet gjort på sin hemsida. Där måste man logga in med sin facebook först, innan man får lov att kommentera en sak. Då blir man inte så anonym längre, och alla hot och förtal kan helt plötsligt kopplas till en själv. Journalister måste idag "visa" sig, därför tycker jag att det inte är mer än rätt att näthatarna också måste "visa" sig.

Allt handlar väl egentligen om en balans mellan de båda. God journalistik är god journalistik, och då kvittar det varifrån nyheterna kommer. Jag är definitivt för de sociala medierna, men samtidigt är jag livrädd. Livrädd för att linjerna suddas ut, att gränserna försvinner. Vad händer då med "the elements of journalism"? Vad händer med den goda journalistiken när det inte längre finns några riktlinjer? Jag är så rädd för en sådan framtid, att inte ens vill tänka det...

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

”Reportagen byggde på gedigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel."

- Jan Gradvall, ur artikeln "New Journalism blir aldrig ensam".

New Journalism är för mig ganska intressant. Jag har genom mina år läst ganska många böcker som är just New Journalism. Man får väldigt mycket kunskap, samtidigt som böckerna har den där intressanta och spännande konflikten. År 1973 sammanställde Tom Wolfe en bok som beskrev det nya begreppet. Där får man lära känna Phil Spector, som var en skivproducent. Man var med honom, fick veta vad han kände och hur han tänkte. Jan Gradvall skrev i en artikel:

Hur kunde Wolfe, som inte var med på planet, veta vad Phil Spector tänkte och kände vid just det tillfället? Svaret är genom att fråga ut honom som envis skjutjärnsjournalist, med ett smatterband av följdfrågor, men att i stället för att publicera intervjusvaren på traditionellt återberätta scenen med samma teknik som en romanförfattare. 

Och det är just det som är New Journalism. Det förklarar precis på pricken vad det handlar om. I Sverige har vi några författare som specialiserar sig på New Journalism, bland annat Jan Guillou och Barbro Alving. 

Marc Weingarten skrev i sin bok, "The gang that wouldn´t write straight", att "man får det bästa av två världar" när man pratar om New Journalism. "The art of Fact". Skillnaden mellan "vanliga" reportage och New Jounarlism är helt enkelt språket. Weingarten förklarar även att man som journalist kan hamna i en fälla, vilket ofta händer i Sverige, bland annat på Aftonbladet och Expressen. "The art of lies", vilket praktiskt taget är omvänd New Journalism. Weingarten förklarar den nya, svenska journalistiken med orden "fiction that reads like journalism".  Då får man helt enkelt det sämsta av två världar.

Flickan och Skulden
När jag gick mitt andra år på gymnasiet ingick jag i en grupp som var med i en filmsatsning för tjejer. Vårt uppdrag var att göra en dokumentärfilm. Vi valde att göra en film om våldtäkter där vi utgick från stödorganisationen Tjejzonen och boken "Flickan och skulden", skriven av Katarina Wennstam. Då läste jag bara stycken av boken. När jag såg att den fanns på listan med böcker vi kunde läsa till just detta blogginlägg blickade jag tillbaka på vår dokumentärfilm. Varför läste jag aldrig hela boken? Jag kunde inte minnas varför, och därför tog jag tillfället i akt och gav mig in den 208 sidor långa boken om våldtäkter.

"Flickan och skulden" är en skildring av samhällets syn på våldtäkter. Den beskriver ett antal uppmärksammade gruppvåldtäktsmål. Bland annat innefattar boken frågor som varför det ska ha någon betydelse att flickan varit påverkad av alkohol, vilka kläder tjejen valt och varför killar ses som kungar efteråt. Dessutom tar författaren upp hur det ser ut efteråt. Hur mår tjejerna? Vad händer med deras psyke? Varför slutar domarna som de gör? Varför är inte straffen hårdare? Den berättar från grund och botten hur det är med våldtäkter i samhället vi lever i.

Katarina Wennstam, kriminalreporter på SVT, har tagit del utav dokument från rättegångar, intervjuat tjejer, advokater, domare och poliser för att sammanställa denna bok. Noggranna beskrivningar görs i from av miljöerna, känslor, lukter och syner, något som oftast används utav romanförfattare. Samtidigt är boken fullspäckad utav fakta. I det stora hela är boken som ett väldigt långt reportage. Det märks att Wennstam är engagerad och har tagit del av mycket material. Ibland är hon kanske lite för engagerad, eller hur man ska förklara det. Hennes känslor är mycket starka och det lyser igenom hela boken. I vissa fall hade det kanske gjort boken mindre trovärdig, men jag tycker faktiskt inte det. En anledning till det är att det som skrivs i boken känner man igen, framförallt det här om rykten. Just kapitlet "Killarna blir kungar, tjejen måste flytta" är ett perfekt exempel på det. En annan anledning till att boken är trovärdig, för mig, är just på grund utav dokumentärfilmen jag var med och gjorde för två år sen. Vi grävde ganska mycket, hade kontakt med ganska många organisationer som har pratat med just våldtäktsoffer. Vi fick fram från alla att det stämmer. Samhället har en grymt grov syn på våldtäkter. Dessutom har Wennstam gjort en lång källförteckning i slutet av boken, vilket ger oss ett positivt intryck av det är sanning

Det märks att författaren lagt ner möda och tid på att göra händelserna verkliga utifrån den fakta och allt material hon har samlat in. Den är inte helt och hållet berättad med tekniken som vi hittar i romaner, men stora delar är det. Som jag berättade tidigare, boken är som ett enda långt reportage, där vi lär känna tjejerna och deras innersta hemligheter och känslor samtidigt som vi överöses med fakta om hur vårt rättssystem ser ut, med mera.

Gränser och skyldigheter
Men vart sätter man gränsen då? Hur mycket får man lov att berätta, vad får man ändra på och vart sätts gränserna? Jag tycker att man får lov att ändra på saker, OM det inte förstör hela sanningen och om det hjälper läsaren att förstå. Som ett exempel ger jag er något jag läst i boken "Att skriva reportage", skriven av Stig Hansén och Clas Thor. Där intervjuade de Anna-Maria Hagerfors, författare till reportageserien "Livet på Koppargatan". Vid något tillfälle skrev hon ”Så snart söndagsmässan är över rusar familjen Dymek och grannarna på koppargatan till stadion...” Egentligen bor inte denna familj grannar med grannarna, utan en bit bort. Dessutom rusade de aldrig till stadion heller, utan det hände söndagen därpå. Anna-Maria Hagerfors förklarar att hon gjort såhär för att "hålla ihop det för läsaren". Jag tycker att sådant är helt okej, men det är aldrig okej att ändra på sanningen endast för att förstärka en berättelse eller en historia. "Let´s spice this up" är en alldeles för dålig anledning till att skriva osanningar i sådana böcker.

För några år sen pågick det en ganska hätsk debatt om Liza Marklunds bok "Gömda: en sann historia". Det var det där sista i titeln, en sann historia, som gjorde att det hela fick så mycket uppmärksamhet. Personligen tror jag att det inte hade fått lika mycket uppmärksamhet om Marklund hade valt att skriva "baserat på en sanna historia" istället. Om det står "en sann historia" tycker jag att den ska vara sann, punkt slut. När man senare gjorde undersökningar visade sig att mycket av det i boken visade sig att vara lögn. Senare kunde man läsa ett inlägg, gjort av Liza Marklund själv, på nyhetssajten Newsmill. Där skriver hon: 

"I förord, intervjuer, seminarier och föreläsningar har jag emellertid alltid gjort det helt klart att uppgifter kring huvudpersonernas bakgrunder är förändrade med syftet att skydda deras identiteter. Detta har jag lovat kvinnan jag kallar för Maria Eriksson, vilket innebär att Tryckfrihetsordningens tredje kapitel, Om rätt till anonymitet, gäller." ... "Detta är alltså skälet till varför jag inte kan svara på frågor om vad jag har förändrat i böckerna, och vad som är verklighet".

För mig är detta ett ganska stort problem. Det gör att vi tappar ett förtroende för Liza Marklund som författare, eftersom vi inte kan få veta vad det är som är sant eller inte. Jag respekterar att hon inte får utge sekretessbelagd information, men samtidigt tycker jag det är så otroligt korkat av henne att skriva "en sann historia". De där orden har en stor betydelse för oss människor.
Ann-Marie Skarp, förlagschef på Piratförlaget som gett ut boken, förklarar att hon alltid sett boken som en roman, och för henne är därför sanningshalten ointressant. Samtidigt som det är tusentals människor där ute som blivit förbannade över boken, finns det andra som ser annorlunda på saken. Vi är olika som människor, och för vissa är det budskapet som är det viktiga med boken, inte sanningshalten.

Jag sa ju aldrig nej
När jag hade läst en bit in på boken kom jag på varför jag aldrig ville läsa klart den. Den var helt enkelt för skrämmande. Det var jobbigt att läsa då jag överöstes av många känslor. Jag satt många gånger med tårfyllda ögon, gåshud på armarna och ett obehag i magen. På baksidan av boken läser man "man önskar att behovet av den här boken aldrig hade behövt uppstå".

Avslutningsvis vill jag ge er en länk till den dokumentärfilmen som jag var med och gjorde. Den går långt ifrån lika djupt som Katarina Wennstams bok gör, men det ger en i alla fall en liten inblick hur det ser ut idag. "Flickan och skulden" är ett skrämmande reportage och det blir uppenbart att synen på våldtäkter, offer och gärningsmän är något som vi alla måste vara med om att förändra.

http://www.youtube.com/watch?v=VF5hT8NIBk0

BLOGG B: PRESSETIK

"Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning."

Som journalist och ansvarig utgivare kan detta vara en svår regel att tolka. Jag tror att just denna regel är den som fått mest betydelse i dagens publikationer. Idag pågår det många diskussioner om hur mycket medierna får lov att publicera. Oftast rör sig frågan om känslig information, såsom namn, sexuell läggning, religiös åskådning, nationalitet, etniskt ursprung m.m. Ja, frågan är minst sagt omfattande.

Allmänintresse
För att kunna tolka den regel som finns överst här, måste man först veta vad ett allmänintresse är. På Nationalencyklopedins hemsida (www.ne.se) finner vi förklaringen:

allmänintresse, samhällsintresse, de generella intressen och behov som berör alla medborgare i ett samhälle. Allmänintresset företräds av riksdagen, regeringen och de kommunala församlingarna. Den sammanvägning av olika generella intressen som allmänintresset förutsätter sker i en representativ demokrati i första hand genom de politiska partierna, som tävlar om medborgarnas stöd på grundval av allmän rösträtt och politisk frihet. För att tillgodose allmänintresset i olika organ, företag, stiftelser etc. utses ofta allmänrepresentanter.

När man då dyker in i journalistikens värld tror jag att man tolkar detta begrepp annorlunda. Då handlar det om vad det är som är intressant för allmänheten att veta. Det är nog därför diskussionen har uppstått från allra första början. Det handlar helt enkelt om en tolkningsfråga. Visst är det intressant för allmänheten att veta vem en viss gärningsman är, hur hans bakgrund är och de politiska åsikterna han har. MEN, då glömmer man vad ordet allmänintresse egentligen betyder, såvida det inte innefattar riksdagen, regeringen eller de kommunala församlingarna. Det är skillnad på allmänintresse och allmänt intresse.

Hur långt kan man gå?
Vad är det då som "kränker privatlivets helgd?" Ja, här finns det många olika meningar och alla redaktioner gör olika tolkningar. Det är upp till varje redaktion hur mycket man ska "tänja" på de gränser som finns. För vissa är det en självklarhet att man ska publicera religiös åskådning, samtidigt som andra inte tycker att sådant är utav intresse.

Jag har själv alltid varit lite kluven i frågan. Ibland känner jag att det är superviktigt att allmänheten får veta vem gärningsmannen är och hur denne ser ut. På det viset kan det förhindra att fler brott begås, eller hur? Samtidigt tycker jag att det är helt fel att hänga ut personerna. Tänk om man har tagit fel på människorna och anklagar en helt oskyldig person? Det kan få förödande konsekvenser. Dessutom är det lätt hänt att allmänheten "tar lagen i egna händer" och på det viset kan ytterligare brott begås istället för att förhindra det. Släkt och vänner till gärningsmannen kan också lätt bli utsatta. Man tar helt enkelt ut sin ilska på människor i deras närhet för man tycker att det är lika mycket deras fel. Barnen till den skyldiga kan bli mobbade, trots att dessa är helt oskyldiga. Det finns många faktorer som man måste ta hänsyn till om man väljer att publicera känslig information.

Trots att jag är kluven hade jag nog valt att inte publicera alltför känslig information, just för att riskerna är för många. Visst, att ta risker är väl kanske en del i den journalistiska roll man har, men det finns ändå en viss gräns, en viss integritet som man är skyldig att skydda. De pressetiska reglerna är visserligen ingen juridiskt bunden lag, men man har ändå valt att gå efter dessa principer. Därför tycker jag det är viktigt att följa dessa och skydda människor, vare sig det är offer eller gärningsmän, även om det finns ett allmänt intresse. Många redaktioner tror jag lockas av att berätta känslig information just för att det säljer och genererar många musklick på nätet. Man lockas över att ha den mest lästa artikeln, för visst gör man en viss nyhetsvärdering när man väljer att publicera känslig information.

Förra året såg vi ett videoklipp i många medier från en tunnelbana i Stockholm. En berusad man har fallit ner på spåret varpå en annan man hoppar ner och rånar mannen. När han har tagit det han ville ha hoppade han upp igen och strax efter det kommer tåget och kör på den medvetslöse mannen som blir svårt skadad. Hela händelseförloppet fångades på film och spred sig snabbt i media. SVT valde att censurera mannens ansikte samtidigt som TV 3 inte valde att göra det. Att de två olika stationerna valde att göra på två olika vis kan enkelt förklaras. SVT är ett svenskt programföretag som lyder under svenska lagar och TV 3 är ett brittiskt programföretag och lyder under brittiska lagar. Det förklaras även i boken som Anders R Olsson skrivit om Yttrandefrihet & Tryckfrihet. I vilket fall som helst blev mannen snabbt spårad och gripen. Men tänk om det hade varit fel man? Kommentarerna mot den här mannen var ganska hårda och det hade väldigt lätt kunnat spåra ur. Det är viktigt att komma ihåg att medierna inte ska agera som en "domstol", vilket lätt kan hända om man publicerar alltför känslig information.

Spekulationer och fakta
Ett av många uppmärksamma fall var mordet på den homosexuella man som mördades i sin lägenhet i Malmö 2008, några dagar innan julafton. Två män anhölls för mordet. Det visade sig att de båda hade en stark islamitisk tro, varav den ena bloggat om religionen och moraliska frågar. Bland annat tog han upp synen på de homosexuella. Det fick tidningarna att ställa sig inför en moralisk fråga: hur mycket ska vi publicera om deras bakgrund? Polisen hade inte hittat något som visade att mordet var ett hatbrott. Ska man ändå välja att publicera? Är det bara spekulationer eller är det viktig fakta?

Vissa tidningar och nyhetssajter valde att gå ut med informationen de hade fått för att ge ett porträtt av männen. Samtidigt valde andra att inte göra det eftersom motiv och dom inte än var fastställt. Det råder ofta olika uppfattningar om hur mycket man ska gå ut med. "Å ena sidan, å andra sidan". Det finns mycket negativt och positivt i de olika sätten man valt att göra saker på. Jag tycker dock att man måste se en viss helhet. Publicerar man informationen om deras bakgrund väcker det vissa tankar hos allmänheten. Det väcker tankar om hatbrott, trots att det inte alls är säkert det är så. Om det skulle visa sig att det inte gällde hatbrott är det ytterst viktigt att man förklarar det så snart som möjligt.

Det finns en viss risk när det gäller publikationer. Stig Hadenius som är pressforskare menar att det finns vissa risker man måste ta för att skydda människor från att bli utsatta från brott. Han tycker att man oftare borde publicera namn på personer som gjort sig skyldiga till brott. Allmänheten verkar hålla med honom. Visst håller allmänheten med honom. Det är ju ett allmänt intresse. De håller med honom ända till den dagen man själv blir utsatt. "Ni får gärna publicera känslig information, bara det inte handlar om mig". Ja, så tror jag att det är. Många debattörer håller inte med Stig Hedenius. Börge Hellström, en av grundarna till Kriminellas revansch i samhället, Kris, menar att allmänheten inte kan hantera sådan information. Brotten är hemska, och han erkänner själv att han skulle vilja veta vem hans grannar egentligen är, men att risken är för stor att allmänheten tar lagen i egna händer. Det väcker ett hemskt hat och avsky. Agneta Lindblom Hulthén, ordförande för journalistförbundet tycker likadant som Hellström.

Avslutningsvis vill jag än en gång påstå att det är en ytterst svårtolkad grej. "Å en sidan, å andra sidan". Ja, hur ska man göra egentligen? Det är inte alltid så lätt att veta det, och jag tror att det alltid kommer att förbli en svår fråga, hur långt man än kommer i utvecklingen. Detta är den enda grej som fått mig att tveka på om journalistik verkligen är min grej. Jag älskar journalistik, i alla dess former. Det ingår i arbetet att kunna ta de olika beslut som behövs angående vissa publikationer. Inget fall är det andra likt, och frågan kommer alltid att finnas kvar. Ska jag publicera eller inte? Är det ett allmänintresse eller är det ett allmänt intresse? Låt polisen vara polis, domstolen vara domstol och journalisten vara journalist.

BLOGG A: NYHETSVÄRDERING

De människorna som följt nyheterna på den senaste tiden har antagligen inte undgått att Obama besökte Sverige 4-5 september. I varenda nyhets- och radiosändning, i varje tidning, i varje vrå av nyhetvärlden kunde man följa Obama på hans besök i Sverige. Visst, det är en stor grej att han kom till Sverige, men är det verkligen så stort att man behöver höra om det överallt? I Syrien är oroligheterna många och läget är kritiskt, men ändå fick det väldigt lite tid i rampljuset. Istället läste man om hur Obama skrattade till ett av Silvias skämt.

Orsakerna till varför det är såhär är många. En av anledningarna kan vara att USA är en stormakt och det som händer där påverkar ofta oss andra i andra länder i hög grad. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på oroligheterna i Syrien. Om man ser tillbaka på det som hänt, så har man inte fått särskilt mycket information om det som händer där. Det kan i och för sig bero på att nyhetsredaktionerna inte vill skrämma upp oss läsare i onödan. Det kan också bero på att Syrien är en diktatur, och det är svårt att få information från landet. Men allra mest tror jag det beror på att det ligger utanför befolkningens intresse att läsa om det. I Syrien finns det ingenting som vi kan identifiera oss med och därmed finns det inget intresse att läsa om det. Men när Obama däremot gick ut med att de ville anfalla Syrien skrevs det mer om det. Varför? Jo, för vi kan identifiera oss mer med det eftersom det oftast påverkar oss mer när USA är inblandat i någonting.

Sen kan det vara ganska intressant att kolla på hur mycket tid USA får i nyhetsvärlden jämfört med andra länder. Är verkligen USA så mycket viktigare än allt annat folk i världen? För amerikanare är det självklart så. De är störst, bäst och vackrast och därför skrivs det hellre om presidentens hund (om han nu har en) än om översvämningar på andra sidan jordklotet som gjort tusentals människor hemlösa. Men för oss här i Sverige, är det verkligen viktigare med Obamas besök än om det pågående inbördes kriget i Syrien? Det behöver inte vara så, men många menar är att det rasistiska tänket fortfarande finns kvar, där man hellre vill höra om oss vita (Europa och USA) än om de svarta (Afrika och Kina) eftersom det påverkar oss mer.

Nyhetsredaktionerna måste idag göra en bedömning av vad de tror vi som läsare är intresserade av att läsa. Många kvällstidningar väljer att skriva om det intressanta istället för det viktiga, just för att det är mer intressant och de behöver sälja sin nummer. Dagstidningar har inte riktigt samma problem. Där läser man oftare om det viktiga än om det intressanta, just för att de lever på sina prenumeranter. Att vi som läsare hellre väljer att läsa om det intressanta kan bero på att det får oss att känna oss trygga. Jag är trygg här hemma i min soffa när jag läser om Obamas besök. Jag är trygg när jag ser att han kliver ut ur det där jättestora planet som just landat i Sverige. Det är inte lika tryggt att läsa om orolighet och inbördeskrig i andra länder, då man lätt kan få upp tankar som "tänk om det händer oss". Där kommer vi tillbaka till att det skrämmer oss, kanske i onödan.

Sen finns det självklart saker som är viktiga som man måste skriva om, och ibland måste man bli rädd för det som skrivs och berättas. Idag kan man till exempel läsa om en polisinsats på Lidingö-gymnasiet. En pojke hotade att döda sin klass och sina lärare. Det finns misstankar om en planerad skolmassaker. Detta är ett exempel på vad vi reagerar starkt på. Det händer här och nu, och vem vet, det kanske berör mig? I webbföreläsningen vi fick se om det journalistiska skrivandet tog Mia Ohlsson upp en skala av vad vi människor tycker är intressant att läsa om. Högst upp på den finner vi tre punkter: att det händer här, att det händer nu, och att det händer mig. DÅ tycker befolkningen det är intressant att läsa. Vi kan relatera till det och vi kan identifiera oss i det. Det finns en anledning till varför utrikesnyheterna i våra tidningar är så mycket färre än inrikesnyheterna. Det händer helt enkelt för långt bort för att vi människor ska orka bry oss om det.

Jag personligen läser hellre om det som händer ute i världen. Jag läser hellre om inbördeskrig i Syrien och om misstänkt skolmassaker än om att Obama gått på svensk mark. Men det är ju självklart mina egna nyhetsvärderingar. Mina intressen är ju inte samma som resten av befolkningens. Jag kan förstå att många hellre läser det som de känner sig trygga med och saker som det rör en personligen. Jag förstår det. Och därför kan jag också förstå varför det berättas mer om Obamas vistelse i Sverige.

Och det är på grund av det som jag nu sitter här hemma, och hungrar efter mer viktiga nyheter. För mig är det intressant. För vem har sagt att intressant och viktigt inte kan vara samma sak? Ingen jag känner i alla fall!