BLOGG B: PRESSETIK

"Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning."

Som journalist och ansvarig utgivare kan detta vara en svår regel att tolka. Jag tror att just denna regel är den som fått mest betydelse i dagens publikationer. Idag pågår det många diskussioner om hur mycket medierna får lov att publicera. Oftast rör sig frågan om känslig information, såsom namn, sexuell läggning, religiös åskådning, nationalitet, etniskt ursprung m.m. Ja, frågan är minst sagt omfattande.

Allmänintresse
För att kunna tolka den regel som finns överst här, måste man först veta vad ett allmänintresse är. På Nationalencyklopedins hemsida (www.ne.se) finner vi förklaringen:

allmänintresse, samhällsintresse, de generella intressen och behov som berör alla medborgare i ett samhälle. Allmänintresset företräds av riksdagen, regeringen och de kommunala församlingarna. Den sammanvägning av olika generella intressen som allmänintresset förutsätter sker i en representativ demokrati i första hand genom de politiska partierna, som tävlar om medborgarnas stöd på grundval av allmän rösträtt och politisk frihet. För att tillgodose allmänintresset i olika organ, företag, stiftelser etc. utses ofta allmänrepresentanter.

När man då dyker in i journalistikens värld tror jag att man tolkar detta begrepp annorlunda. Då handlar det om vad det är som är intressant för allmänheten att veta. Det är nog därför diskussionen har uppstått från allra första början. Det handlar helt enkelt om en tolkningsfråga. Visst är det intressant för allmänheten att veta vem en viss gärningsman är, hur hans bakgrund är och de politiska åsikterna han har. MEN, då glömmer man vad ordet allmänintresse egentligen betyder, såvida det inte innefattar riksdagen, regeringen eller de kommunala församlingarna. Det är skillnad på allmänintresse och allmänt intresse.

Hur långt kan man gå?
Vad är det då som "kränker privatlivets helgd?" Ja, här finns det många olika meningar och alla redaktioner gör olika tolkningar. Det är upp till varje redaktion hur mycket man ska "tänja" på de gränser som finns. För vissa är det en självklarhet att man ska publicera religiös åskådning, samtidigt som andra inte tycker att sådant är utav intresse.

Jag har själv alltid varit lite kluven i frågan. Ibland känner jag att det är superviktigt att allmänheten får veta vem gärningsmannen är och hur denne ser ut. På det viset kan det förhindra att fler brott begås, eller hur? Samtidigt tycker jag att det är helt fel att hänga ut personerna. Tänk om man har tagit fel på människorna och anklagar en helt oskyldig person? Det kan få förödande konsekvenser. Dessutom är det lätt hänt att allmänheten "tar lagen i egna händer" och på det viset kan ytterligare brott begås istället för att förhindra det. Släkt och vänner till gärningsmannen kan också lätt bli utsatta. Man tar helt enkelt ut sin ilska på människor i deras närhet för man tycker att det är lika mycket deras fel. Barnen till den skyldiga kan bli mobbade, trots att dessa är helt oskyldiga. Det finns många faktorer som man måste ta hänsyn till om man väljer att publicera känslig information.

Trots att jag är kluven hade jag nog valt att inte publicera alltför känslig information, just för att riskerna är för många. Visst, att ta risker är väl kanske en del i den journalistiska roll man har, men det finns ändå en viss gräns, en viss integritet som man är skyldig att skydda. De pressetiska reglerna är visserligen ingen juridiskt bunden lag, men man har ändå valt att gå efter dessa principer. Därför tycker jag det är viktigt att följa dessa och skydda människor, vare sig det är offer eller gärningsmän, även om det finns ett allmänt intresse. Många redaktioner tror jag lockas av att berätta känslig information just för att det säljer och genererar många musklick på nätet. Man lockas över att ha den mest lästa artikeln, för visst gör man en viss nyhetsvärdering när man väljer att publicera känslig information.

Förra året såg vi ett videoklipp i många medier från en tunnelbana i Stockholm. En berusad man har fallit ner på spåret varpå en annan man hoppar ner och rånar mannen. När han har tagit det han ville ha hoppade han upp igen och strax efter det kommer tåget och kör på den medvetslöse mannen som blir svårt skadad. Hela händelseförloppet fångades på film och spred sig snabbt i media. SVT valde att censurera mannens ansikte samtidigt som TV 3 inte valde att göra det. Att de två olika stationerna valde att göra på två olika vis kan enkelt förklaras. SVT är ett svenskt programföretag som lyder under svenska lagar och TV 3 är ett brittiskt programföretag och lyder under brittiska lagar. Det förklaras även i boken som Anders R Olsson skrivit om Yttrandefrihet & Tryckfrihet. I vilket fall som helst blev mannen snabbt spårad och gripen. Men tänk om det hade varit fel man? Kommentarerna mot den här mannen var ganska hårda och det hade väldigt lätt kunnat spåra ur. Det är viktigt att komma ihåg att medierna inte ska agera som en "domstol", vilket lätt kan hända om man publicerar alltför känslig information.

Spekulationer och fakta
Ett av många uppmärksamma fall var mordet på den homosexuella man som mördades i sin lägenhet i Malmö 2008, några dagar innan julafton. Två män anhölls för mordet. Det visade sig att de båda hade en stark islamitisk tro, varav den ena bloggat om religionen och moraliska frågar. Bland annat tog han upp synen på de homosexuella. Det fick tidningarna att ställa sig inför en moralisk fråga: hur mycket ska vi publicera om deras bakgrund? Polisen hade inte hittat något som visade att mordet var ett hatbrott. Ska man ändå välja att publicera? Är det bara spekulationer eller är det viktig fakta?

Vissa tidningar och nyhetssajter valde att gå ut med informationen de hade fått för att ge ett porträtt av männen. Samtidigt valde andra att inte göra det eftersom motiv och dom inte än var fastställt. Det råder ofta olika uppfattningar om hur mycket man ska gå ut med. "Å ena sidan, å andra sidan". Det finns mycket negativt och positivt i de olika sätten man valt att göra saker på. Jag tycker dock att man måste se en viss helhet. Publicerar man informationen om deras bakgrund väcker det vissa tankar hos allmänheten. Det väcker tankar om hatbrott, trots att det inte alls är säkert det är så. Om det skulle visa sig att det inte gällde hatbrott är det ytterst viktigt att man förklarar det så snart som möjligt.

Det finns en viss risk när det gäller publikationer. Stig Hadenius som är pressforskare menar att det finns vissa risker man måste ta för att skydda människor från att bli utsatta från brott. Han tycker att man oftare borde publicera namn på personer som gjort sig skyldiga till brott. Allmänheten verkar hålla med honom. Visst håller allmänheten med honom. Det är ju ett allmänt intresse. De håller med honom ända till den dagen man själv blir utsatt. "Ni får gärna publicera känslig information, bara det inte handlar om mig". Ja, så tror jag att det är. Många debattörer håller inte med Stig Hedenius. Börge Hellström, en av grundarna till Kriminellas revansch i samhället, Kris, menar att allmänheten inte kan hantera sådan information. Brotten är hemska, och han erkänner själv att han skulle vilja veta vem hans grannar egentligen är, men att risken är för stor att allmänheten tar lagen i egna händer. Det väcker ett hemskt hat och avsky. Agneta Lindblom Hulthén, ordförande för journalistförbundet tycker likadant som Hellström.

Avslutningsvis vill jag än en gång påstå att det är en ytterst svårtolkad grej. "Å en sidan, å andra sidan". Ja, hur ska man göra egentligen? Det är inte alltid så lätt att veta det, och jag tror att det alltid kommer att förbli en svår fråga, hur långt man än kommer i utvecklingen. Detta är den enda grej som fått mig att tveka på om journalistik verkligen är min grej. Jag älskar journalistik, i alla dess former. Det ingår i arbetet att kunna ta de olika beslut som behövs angående vissa publikationer. Inget fall är det andra likt, och frågan kommer alltid att finnas kvar. Ska jag publicera eller inte? Är det ett allmänintresse eller är det ett allmänt intresse? Låt polisen vara polis, domstolen vara domstol och journalisten vara journalist.